Punctum

Vissa bilder träffar som en pilspets, punkterar ända in i själen. Vi har, för att använda den franska teoretikern Roland Barthes uttryck, drabbats av bildens 'Punctum'. Kan vi förstå varför vissa fotografier berör oss och andra lämnar oss fullständigt likgiltiga?

Roland Barthes, som dog 1981, var en eminent fransk historiker, författare och filosof och en av huvudgrundarna av semiologin1. I sin sista bok 'La Chambre Claire', i svensk översättning 'Det ljusa rummet', behandlar han termerna punctum och studium som enligt Barthes skiljer sig ifrån varandra som intresse eller uppskattning skiljer sig från förälskelse eller till och med kärlek2.

Studiumet är åskådarens attraktion till en bild väckt av nyfikenhet, kulturell bakgrund, intresse, något vi gärna vill studera. Punctum å andra sidan är en detalj som fångar ögat, pockar i minnet, väcker ömhet. Liksom hos Proust- när han biter i Madeleinekakan och känner doften av kamomillteet- expanderar detaljen, vecklar ut sig till något mycket större. Ofta oförklarligt, alltid ordlöst.

"Verkan finns förvisso där, men det går inte att få korn på för det finns inget tecken, inget namn, för den; den är knivskarp men landar samtidigt i dunkla områden inom mig och den är gäll och kvävd på samma gång, den skriker i tystnad. En märklig motsägelse: en blixt som svävar" (sid. 77-79)

Enligt Barthes är punctum är x-faktorn i bilden som ingen analys kan hjälpa till att upptäcka. Han tillägger dock att minnet kan hjälpa till att förstå vad i bilden som är punctum, vilket jag tolkar som att man måste utgå från varje människas unika och komplexa individ, hennes ryggsäck av tidigare erfarenheter, och kan därmed inte kan förlita sig på universala koder. Vilket också torde vara en anledning varför han finner det så svårt att klassificera fotografiet- även om man kan hävda (och det vill man sannerligen om man är fotograf) att varje fotograf har en unik stil, är punctum enligt Barthes ofta utanför fotografens kontroll och kan vara mycket godtyckligt, som en detalj i ett klädesplagg.

Fotografiet har ett närmast indexikalt förhållande till verkligheten som blockerar förmågan att se själva fotografiet självt. Vad än fotot visar ser vi det inte, bara den/det fotot representerar.

"Ett visst foto skiljer sig i själva verket aldrig från sin referent ... åtminstone inte omedelbart eller för varje betraktare ... Fotografiet är till sin natur något av en tautologi: här är en pipa alltid och oföränderligen en pipa." (sid. 14)

Enligt Barthes kan man aldrig få betraktaren att komma undan från detta faktum. Mina ansträngningar har i mångt och mycket att motbevisa Bathes på den här punkten, att tvinga betraktaren att se fotografiet, inte referenten. Med andra ord: detta är inte x det är en bild av x, som Magritte påpekade i sin målning "Ceci n'est pas une pipe". Eller för att kvotera Godard "Pas une image juste, juste une image", "Inte en riktig bild, bara en bild".

Hur går man då till väga för att få betraktaren att se bilden och inte bara det bilden föreställer? Och hur kan man uppnå en bild som drabbar människor, har ett 'punctum', när detta är ett högst slumpartat fenomen?

På den första frågan är min egen lösning något som Barthes förkastar som effektsökeri3; nämligen att stilmässigt närma fotografiet konsten genom abstraheringar och annorlunda materialval- fotosensiterade dukar, papper, träbitar, vadhelst jag kan hitta- mixat med färg, tecknade element och text. Blandningen av foto med andra medier gör betraktaren uppmärksam på att det är en bild det handlar om, en subjektiv och högst personlig tolkning av den 'verklighet' som avbildas. Det skapar även en spänning mellan det 'personliga'-konsten- och det 'opersonliga' -fotografiet. Mellan ett medium som inte behöver någon som helst verklighetsförankring (en känsla: den är blå)och ett annat som existensbevisar men är totalt beroende av sin förlaga ”det (fotografiet) kan ljuga om tingens innebörd...men aldrig om dess existens” (s. 125). Mig veterligt har aldrig någon gett sig på just dokumentärgenren i nämnda stil, den som ligger närmast i min tanke är den amerikanska akvarellisten Andrew Wyeth4 som arbetade tjugo år med att dokumentera ett syskonpar på en gård på den amerikanska landsbygden- målad realism med poetiska känsla.

För att komma till den andra frågan, den hur man gör för att ”såra” betraktaren, är min konklusion att man bör lämna honom eller henne ett visst utrymme. Det gäller med andra ord att inte vara för uppenbar5. Kanske kan Punctum bäst beskrivas som det stadium när bilden fortsätter utanför sina fysiska gränser och på ett eller annat sätt kittlar betraktarens fantasi. Det kan handla om en ofullbordad händelse, något som låter sig anas. Eller dessa detaljer som Barthes nämner som kan tala direkt till vårt undermedvetna och ge nycklar till för länge sedan glömda ting och företeelser, väcka ”äkta” minnen och känslor inte minnen konstruerade direkt från foton6. Bilden kan, för att överhuvudtaget fånga 'spectatorns7' uppmärksamhet anno 2010, inte heller vara för ordinär, det gäller att på något sätt överraska i en värld där vi varje dag överöses av en ofantlig mängd bilder- kontrastverkan, motsägelsefulla element, oväntade inslag -såväl innehållsmässiga som tidigare nämnda tekniska detaljer. Jag kan, liksom Barthes, inte lämna något entydigt svar, men jag tror 'operatorn', fotografen, påverkar bilden8, både med sin egen historia (också intressant i sammanhanget!) och med den historia han eller hon vill berätta.

För mig personligen är det allra viktigaste -för att bli berörd- att jag känner att ligger ett äkta engagemang bakom bilden, vilken genre den än tillhör. Den som hållit fast vid sin bildvärld länge nog och gjort tillräckligt många bilder på ett tema kommer så småningom träffa rätt, kanske inte i varje bild och för varje person, men ofta nog. Det är min övertygelse.

Roland Barthes Det ljusa rummet (Värnamo, Alfabeta Bokförlag, 1986)

I engelsk utgåva heter den Camera Lucida (London, Vintage, 1982)

Läs mer i :
Roland Barthes "Det ljusa rummet" (Värnamo, Alfabeta Bokförlag, 1986)
I engelsk utgåva heter den "Camera Lucida" (London, Vintage, 1982)

 

Av Roland Barthes på svenska finns också:

Kritiska essäer
Litteraturens nollpunkt
Mytologier
S/Z
Kärlekens samtal