Introduktion till toning

Det finns två olika huvudtyper av toning. Den som endast färgar papperets bas och den typen som bleker ut silverhaliterna och byter ut dem, alltså förvandlar det svarta och gråa in bilden till en annan ton, t.ex. sepia eller koppar.

Båda dessa processer görs som ett efterarbete men kan påbörjas direkt efter avslutad sköljning, det är dock extra viktigt att man har varit noggran under framkallningen och fixeringen då orenheter eller fingeravtryck kan förstärkas av toningen, är man osäker bör man omfixera bilden och sedan skölja den, 15 min för plastbilder och minst 60 min för pappersbilder.

Jag brukar oftast tona mina svartvita bilder, dock inte alltid så att det blir en dramatisk effekt, det kan räcka med att göra bilden något varmare.

Vissa tonare, som t.ex. seleniumtonare, har även fördelen att de ökar fotografiets beständighet.

Det går utmärkt att kombinera olika tonare s.k split-toning och få väldigt intressanta effekter.

Tonare kan även fungera som "räddare" av halvdåliga kopior; blåtonare är intensifierande så kopiorna bör vara något svaga från början, koppartonare är däremot försvagande så vill man koppartona ska kopiorna vara något mörka. Seleniumtonare har en kontrasthöjande effekt.

Man bör dock inte se toning som någon sista utväg, det fungerar bara till en viss gräns men det kan vara bra att känna till.

"Blyg"
Exempel på Koppartoning